Jag vet inte om jag inspirerats av den senaste tidens skriverier om folk som försvinner i skogen eller om jag bara är klumpig i allmänhet. Men idag försvann jag i skogen. Ingen kom och letade efter mig och det lär heller inte bli några tidningsrubriker.
Jag skulle ju bara plocka svamp! Men så helt plötsligt var jag borta, långt in i den småländska skogen. Jag var så hungrig att hälften hade varit nog och visste att pappa hade maten klar hemma (vart nu hemma var för någonstans).
Så helt plötsligt mitt ute i skogen knakade det till, och där stod två älgar. Efter en kort stunds fascination började jag tänka på de båda älgarna i en god köttgryta tillsammans med mina små torra kantareller som jag hade i påsen. Att äta eller ätas, överlevnadsinstinkten hade redan satt in...
Njae, så dramatiskt var det kanske inte. Egentligen var jag mest irriterad över att jag gått vilse eftersom jag snäst av pappa ganska ordentligt när han sa "gå nu inte vilse Fia". Det är ju så jäkla typiskt. Strunt samma, jag är inte den som är den. När jag tillslut kom till bebyggelse knackade jag på i ett hus och bad en herre köra mig hem. Sagt och gjort. Försökte in i det sista att undanhålla min identitet men han hade snart listat ut hela släktträdet. Om mina beräkningar stämmer vet hela bygden om det här i denna stund. Jag bjuder på det, jag är ju inte den som är den...
2 kommentarer:
Din blogg är alldeles, alldeles underbaaar! Precis som du!
He He ja den stora skogen är ganska stor om man nu måste gå ända in i mitten av den ;) Synd att älgarna va på grannens mark!!!
Skicka en kommentar